Lilla Nike

Dagarna som passerat har varit gnälliga värre. Nike vill inte sitta själv (även om jag sitter tätt brevid, i knät ska hon sitta), inte ligga själv eller sova själv. Jag kånkar runt på henne under armen i stort sett hela dagarna tycker jag. En kort stund på förmiddagen kan det lyckas att placera henne framför Barnkanalen i babysitern eller vyscha henne till söms i sängen eller soffan. Då, när hon för en kort stund är tyst, gäller det att hinna allt det där som ska hinnas med i ett hem och då får man verkligen hårdprioritera! Som i dag när hon somnade i vår dubbelsäng, kastade jag mej in i duschen för att göra mej i ordning inför mötet på Västerbergs Folkhögskola och utställningen i påsk. Hade sedan tänkt mej att avverka allt enligt prioriteringslistan i huvudet;

Gå ut med Jossan
Stänga av ladomaten i källaren
Laga maten till kvällen
Diska
Äta lunch
Borsta tänderna
Sminka mej
och kissa 

men...

Efter duschen fick jag för mej att prova kläder och strutta runt i lite högklackat och vicka på rumpan så där som jag gjorde förr i tiden i bland framför spegeln. Jag ville väl känna mej lite som mitt gamla jag och jag måste säga att jag börjar mer och mer känna att jag kommer tillbaks även om kläderna sitter aningen för tight fortfarande. Högklackat har jag inte kunnat ha jag sedan jag blev gravid pg a svullna och ömma fötter. Nå väl, jag drogs väl med lite för mycket i mitt mannekängande och råkade klappra in på parketten i sovrummet, där Nike låg och sov, för att se lite bättre i stora spegeln. Då vaknade hon förstås! Oj, tänkte jag där jag stod i trosor och amningsbh i mina höga ljusbruna stövlar med värsta klackarna, hur ska jag nu hinna allt med en skrikande bebis på armen också? 

Där och då byttes en ganska lugn och harmonisk förmiddag ut till en förtvivlad kamp mot klockan ackompanjerat av högt och gällt babyskrik och jag tvingades prioritera bort mej själv igen! Osminkad och med blött hår hängandes i testar for jag och min ledsna bebis till sist i väg för att hämta Johanna, kraftigt försenade! Vidare var jag okissad, hungrig och hade inte hunnit borsta tänderna. Vi kom tjugo minuter för sent med andan i halsen och jag kände en begynnande huvudvärk i pannan när vi sladdade in med barnvagnen på cafeterian och mötet. Usch vad skämmigt och stressigt allt blev! Det är bara att konstatera att det helt enkelt inte finns plats för improvisationer längre i mitt liv. Länge leve i alla fall de gamla minnena av timmar framför spegeln när man provade kläder, frisyrer och smink i allehanda poser och miner och med hög musik på eller rökte gula blend och snackade i telefon med en vännina i timmar och drack massor av svart kaffe eller After worken och "bara en öl" som blev åtta och efterfest till sju på morgonen! Det var på den tiden man var ursnygg, oövervinnerlig och fri som fågeln i det blå!

Puss och Kram/Mamman