Lilla Nike

Oj då! Jag råkade visst ramla när jag var ute och promenerade med hund och barnvagn i går. Distal radius fraktur sa doktorn och gipsade min underarm upp till armbågen. Där satt jag på sängen i det kala sjukhusrummet med darrande underläpp och såg semesterveckan vid stranden i Hurghada räcka mej sitt långfinger och hånflinande dra sin kos. Jag hade alltså brutit min högra handled när jag med utsträckt arm försökte ta emot mej i fallet häromdagen. Svärmor, jag och Nike åkte i tysthet hem från sjukhusakuten i staden mot Klippiga Bergen.

I morse med tuppen avbeställde sambon resan och mot kvällssidan meddelade han Felicia den tråkiga nyheten. Hon föll i storgråt. -Jag har aldrig sett en unge gråta så mycket! sa min sambo när han kom hem. Hon hade sett fram emot den här resan så mycket! Tufflan... Någon tyckte att jag skulle åka ändå men jag känner att resan för mej helt förlorade sitt syfte i och med att jag inte kan bada längre. Det är liksom det som är hela grejen ju att ligga och skvalpa i vågorna, ta Nike på armen och busa i vattnet, snorkla och leka med Felicia i det klara, varma vattnet. Däremot insisterade jag på att de andra skulle åka ändå och att jag och lillan skulle stanna hemma men det ville dom inte. På något konsigt vis så känner jag mej lättad trots allt. Kan inte förklara det men som svärmor sa: -Kanske är det meningen att vi inte ska åka just nu. Man vet aldrig. Resan ska dock bli av inom snar framtid och läggs bara på is ett tag.

Nu till Nike (det är ju trots allt hennes blogg även om det ganska ofta handlar om mej, haha!)som mår hur bra som helst. I skrivandets stund ligger hon uppe i vår dubbelsäng och sover medan pappan, som hastigt och lustigt fick gå hem som pappaledig pg a min olycka, ligger i soffan framför tv:n och snarkar. Har kännt mej lite rastlös på sistone och har tolkat det som om även Nike kännt lite så så jag anmälde oss till en kurs i babysim på ortens badhus. Eftersom jag ju inte kan nu med gipsad arm tar sambon över och i morgon kvart i tolv drar kursen i gång. Hoppas det går bra!

I dag provade Nikeflickan välling för första gången vilket blev en flopp eftersom hon inte suger på nappflaskan utan ägnar sej åt att tugga på den i stället. Men vi tar det lugnt. Vi behöver inte ha bråttom att vänja henne av med amningen. Ärligt talat så känner jag mej sentimental inför att det ska upphöra inom kort för jag tycker att det är så himla mysigt att ha henne vid bröstet. Jag hoppas kunna fortsätta ett tag till med det ,kanske morgon och kväll, även om hon börjar äta på riktigt. Vi får se vad som händer. Barnmorskorna på BVC har ju sagt att det är hur lugnt som helst och att amningen fortfarande är tillräcklig för henne eftersom hon ökar i vikt och växer som hon ska.

Nike har i varje fall strålat som solen själv i dag och hennes leende på den där lilla söta munnen och det där urgulliga, bubblande skrattet smälter mej som en ask smör solen. Jädrar, vad söt hon är min dotter! När hon är glad är jag glad, med eller utan gips, så enkelt är det!

Puss och Kram/Mamman